Om boken: år / Äntligen hoppade vi över järnvägen. Kväll, ett fallfärdigt spårmanshus. Vi klarade den farliga delen extremt framgångsrikt; inkörningen med vildsvin räknas inte. Det är sant att vi fick sparken ett par gånger, jag förstår fortfarande inte varifrån, men det här är mindre saker - alla lever, ingen är skadad. Kruger klev in i stridsvakten och lade sig i dörröppningen. Jag gjorde upp en liten eld i en trimmad tunna mitt i rummet och håller på att förbereda en gryta av gisselpaket "Padre, gamla gravyrer och böcker - det förstår jag." Varför behövde nazisterna släpa den gamle mannens lik över Europa – för att han var en kobold? Vad, sa jag inte? - Ursäkta mig, vem? Tja, eller en troll, om du kallar det på engelska maner, jag dränkte skeden i grytan och brände mina fingrar medan jag fångade den. Han tog fram en sked och tittade på padren. Pappa Carlo lurar mig och ler inte ens "Padre, vill du säga att Tedi och Aurvang var troll?" De kallade sig dvärgar. Även om detta självnamn, tror jag, också uppfanns av dem för människor. De gav aldrig sina riktiga namn. Jag var vän med Tedi, men jag lärde mig aldrig hans riktiga namn. Här, Aurvang, tror jag att det var gubbens riktiga namn, trots allt trehundra år sida vid sida med människor - det betyder något.